Hemma i världens lyxigaste land -eller?

Det var en kulturchock att komma till huvudstaden Antananarivo (Tana)på Madagaskar. Jag var chockad över hur fattiga människorna var trots att jag visste att det skulle vara så. Efter att ha varit i Tana i en vecka och sedan tagit flyget till Fort Dauphin som är den största staden på södra delen av ön, började detta intryck dock så småningom förändras. Människorna är glada och lyckliga, sin misär till trots (om man bortser från de allra fattigaste förstås), och är mycket vänliga mot vazahas (vita människor). Jag ska ge ett exempel; vid ett tillfälle satt jag vid en uttorkad flodbädd i regnskogen och försökte meditera med min nyvunna voluntärkompis från Australien. Plötsligt kom två Malagash flickor i 15-årsåldern och slog sig ner sidanom oss. De hade promenerat 15 km från den närmsta byn för att komma och hämta vatten och undrade vad vi höll på med. Vi pratade en stund (så gott det gick med tanke på att de inte kunde engelska eller franska och att vår malagash sträckte sig till "hur mycket kostar en öl, jag vill ha ett paket kakor" etc) och vi förstod snabbt att dessa flickor inte ägde mer än kläderna de bar på kroppen. Trots detta tog de fram vars en bit sockerrör ur sina bylten och gav oss som en present och tack för att vi tog oss tid att prata med dem. Det var förmodligen det enda som de ägde som inte var kläder. Resten av innehållet i byltet var saker de köpt till sin familj och släktingar på marknaden.

Den här typen av händelser var vanliga. Ibland undrar jag om det finns ett samband som säger att människor är mer givmilda ju mindre ägodelar de har. Denna insikten i sig, samt många andra, gjorde att det var en större kulturchock att komma hem än att komma till Madagaskar. Exempel: finns det verkligen fog för att Svensson måste kunna välja mellan 10 olika sorters yoghurt i affären? Kan man inte vara nöjd med att det faktiskt går att köpa yoghurt och att den dessutom är kall? Det som fascinerar mig ännu mer är det skapade behovet av bland annat teknikprylar. Jag är imponerad över att teknikindustrin lyckas lura människor att tro att man promt behöver köpa den nyaste modellen av mobiltelefon för att man kan pappa, wappa och zappa på den, medan den förra modellen (som fortfarande fungerar utmärkt och bara har en repa på glaset) endast har kamera, MMS och en slö intenetuppkoppling.

Ett skapat behov är sin sak, baksidan av detta är att det går omkring en massa människor i vårt land och är olyckliga eller deppiga över att de inte har råd att köpa ny mobil eller suckar över att de inte har råd att åka på en lyxigare semester eller att de just nu inte har råd att köpa en nyare bil. Hur kan ett land som är så rikt, välutbildat och har så hög levnadsstandard innehålla så många olyckliga/deppiga människor med "jag-pallar-inte/fan-vad-jobbigt" typ av mentalitet? Borde inte väldens bästa och lyxigaste land innehålla glada, jordnära, kloka och trygga människor? Eller glömde vi något på vägen till vår rikedom?