Två tredjedelar av världens alla kameloneter finns på Madagaskar. Bara det är skäl nog att åka dit! Det här är en av de större arterna, ca 30 cm lång.

När man kommer till ett nytt land brukar det vara en bra idé att gå längs vägkanter och titta noga för att få en uppfattning om det lokala djurlivet. Road kills kan vara mycket lärorikt. Jag har dock sällan blivit så förvånad (och glad) som första gången jag gick den långa vägen från vår camp till "stan" och såg min allra första kamelont. Mycket platt, dammig, brun och med hoprullad svans (och kanske ett hjulspår kunde skönjas över ryggen), men det var onekligen en kamelont! Kunde man kryssa den? Nej, det var nog att fuska. Skit samma, JAG fick syn på den, ingen annan. Marias giriga sida växter sig stor...

Det här är en mus-lemur. Världens minsta primat. De väger ca 40 gram, är helt nattaktiva och mycket svåra att se i vilt tillstånd. Vi lyckades dock lokalisera flera arter under våra nattliga promenader i bushen. En bra ficklampa och en lokal guide är ett måste för att kunna kryssa dem...

Titta noga på fingrarna och naglarna, är de inte sagolika?

Det här är en sifaka. De är något större än ringsvansade lemurer och lite mer skygga. De är makalöst graciösa och hoppar lätt flera meter i luften högt upp mellan trädkronorna. Jag kommer ihåg en dag när jag låg på ryggen i en park och tittade på sifakas när de lekte i träden. Att få ögonkontakt med en sifaka är något av det finaste som hänt mig. De kan se rakt igenom en, men man blir varm i hela kroppen och har massor av enerig i flera timmar efteråt. Världens bästa yoga/meditation! Rekommenderas varmt...

Här ses ett gäng ringsvansade lemurer i en park på södra Madagaskar, Fort Dauphin. De var mycket nyfikna av sig och kom gärna fram och åt banan ur händerna på en. De har världens mest fantastiska små svarta händer, med mjuka, pyttesmå fingrar. Man smälter, helt enkelt...

Ett nytt år = ett nytt liv

Det var vansinningt länge sen jag bloggade, och Madagaskar känns mycket avlägset. Jag har dock lovat tidigare att lägga in lite bilder och det ska jag strax göra.

Min höst/vinter var galet busy med nytt jobb, examensarbetare, eftersviter av Madagskar (läs parasiter!) och mycket annat. Det är nu ett halvår sen jag åkte till Madagaskar, och på den tiden har jag hunnit bli redaktör för en tidskrift (Nordic Journal of Botany), vilket har varit omtumlande och mycket roligt. Jag har fyllt hösten med mycket kultur, både teater och opera, squash och träffat många kompisar, både nyvunna och gamla goda vänner.

Under en vecka i oktober månad hände det mer än jag egentligen hade orkat med på en hel höst: Jag tvingades skiljas från Tanja, min fina doberman, en fantastisk vän som alltid fanns där för mig och var lika glad för mitt sällskap oavsett om jag var pigg, trött, på dåligt humör eller seg. Hon fick cancer, och det var med mycket tungt hjärta jag åkte med henne till veterinären. Bara ett par dagar innan hade Petters katt, Stisse, blivit dålig och vi fick avliva honom med. Jag har aldrig träffat en katt med en sådan mångfasetterad personlighet, och huset blev verkligen tomt utan honom. Som avslutning på denna upplyftande vecka beslutade Petter och jag oss för att separera efter 4 och ett halvt år. Bättre veckor än så kan jag tänka mig...

Jag bor nu i en tvåa i Malmö som jag trivs utmärkt bra i. Idag har jag varit på mitt första friskis och svettis pass och det kändes himla skönt. Jag har massor av fantastiska vänner omkring mig och har svårt att få dagarna att räcka till för allt jag vill göra. Teater, resor, dykning, träning, fika, bio, disputationsfest.... Så mycket att göra, så lite tid... Dykning och resor får ligga på is en stund, men allt det andra hinner jag med hyfsat och är glad över att ha ett så rikt liv, trots en galen jobbsituation.

Framöver tänkte jag blogga lite mer om mina tankar och erfarenheter, inte som en slags dagbok ett halvår i efterhand utan snarare i lite mer realtid. Jag ber om ursäkt för den långa frånvaron...