Två tredjedelar av världens alla kameloneter finns på Madagaskar. Bara det är skäl nog att åka dit! Det här är en av de större arterna, ca 30 cm lång.

När man kommer till ett nytt land brukar det vara en bra idé att gå längs vägkanter och titta noga för att få en uppfattning om det lokala djurlivet. Road kills kan vara mycket lärorikt. Jag har dock sällan blivit så förvånad (och glad) som första gången jag gick den långa vägen från vår camp till "stan" och såg min allra första kamelont. Mycket platt, dammig, brun och med hoprullad svans (och kanske ett hjulspår kunde skönjas över ryggen), men det var onekligen en kamelont! Kunde man kryssa den? Nej, det var nog att fuska. Skit samma, JAG fick syn på den, ingen annan. Marias giriga sida växter sig stor...

Det här är en mus-lemur. Världens minsta primat. De väger ca 40 gram, är helt nattaktiva och mycket svåra att se i vilt tillstånd. Vi lyckades dock lokalisera flera arter under våra nattliga promenader i bushen. En bra ficklampa och en lokal guide är ett måste för att kunna kryssa dem...

Titta noga på fingrarna och naglarna, är de inte sagolika?

Det här är en sifaka. De är något större än ringsvansade lemurer och lite mer skygga. De är makalöst graciösa och hoppar lätt flera meter i luften högt upp mellan trädkronorna. Jag kommer ihåg en dag när jag låg på ryggen i en park och tittade på sifakas när de lekte i träden. Att få ögonkontakt med en sifaka är något av det finaste som hänt mig. De kan se rakt igenom en, men man blir varm i hela kroppen och har massor av enerig i flera timmar efteråt. Världens bästa yoga/meditation! Rekommenderas varmt...

Här ses ett gäng ringsvansade lemurer i en park på södra Madagaskar, Fort Dauphin. De var mycket nyfikna av sig och kom gärna fram och åt banan ur händerna på en. De har världens mest fantastiska små svarta händer, med mjuka, pyttesmå fingrar. Man smälter, helt enkelt...

Ett nytt år = ett nytt liv

Det var vansinningt länge sen jag bloggade, och Madagaskar känns mycket avlägset. Jag har dock lovat tidigare att lägga in lite bilder och det ska jag strax göra.

Min höst/vinter var galet busy med nytt jobb, examensarbetare, eftersviter av Madagskar (läs parasiter!) och mycket annat. Det är nu ett halvår sen jag åkte till Madagaskar, och på den tiden har jag hunnit bli redaktör för en tidskrift (Nordic Journal of Botany), vilket har varit omtumlande och mycket roligt. Jag har fyllt hösten med mycket kultur, både teater och opera, squash och träffat många kompisar, både nyvunna och gamla goda vänner.

Under en vecka i oktober månad hände det mer än jag egentligen hade orkat med på en hel höst: Jag tvingades skiljas från Tanja, min fina doberman, en fantastisk vän som alltid fanns där för mig och var lika glad för mitt sällskap oavsett om jag var pigg, trött, på dåligt humör eller seg. Hon fick cancer, och det var med mycket tungt hjärta jag åkte med henne till veterinären. Bara ett par dagar innan hade Petters katt, Stisse, blivit dålig och vi fick avliva honom med. Jag har aldrig träffat en katt med en sådan mångfasetterad personlighet, och huset blev verkligen tomt utan honom. Som avslutning på denna upplyftande vecka beslutade Petter och jag oss för att separera efter 4 och ett halvt år. Bättre veckor än så kan jag tänka mig...

Jag bor nu i en tvåa i Malmö som jag trivs utmärkt bra i. Idag har jag varit på mitt första friskis och svettis pass och det kändes himla skönt. Jag har massor av fantastiska vänner omkring mig och har svårt att få dagarna att räcka till för allt jag vill göra. Teater, resor, dykning, träning, fika, bio, disputationsfest.... Så mycket att göra, så lite tid... Dykning och resor får ligga på is en stund, men allt det andra hinner jag med hyfsat och är glad över att ha ett så rikt liv, trots en galen jobbsituation.

Framöver tänkte jag blogga lite mer om mina tankar och erfarenheter, inte som en slags dagbok ett halvår i efterhand utan snarare i lite mer realtid. Jag ber om ursäkt för den långa frånvaron...

Hemma i världens lyxigaste land -eller?

Det var en kulturchock att komma till huvudstaden Antananarivo (Tana)på Madagaskar. Jag var chockad över hur fattiga människorna var trots att jag visste att det skulle vara så. Efter att ha varit i Tana i en vecka och sedan tagit flyget till Fort Dauphin som är den största staden på södra delen av ön, började detta intryck dock så småningom förändras. Människorna är glada och lyckliga, sin misär till trots (om man bortser från de allra fattigaste förstås), och är mycket vänliga mot vazahas (vita människor). Jag ska ge ett exempel; vid ett tillfälle satt jag vid en uttorkad flodbädd i regnskogen och försökte meditera med min nyvunna voluntärkompis från Australien. Plötsligt kom två Malagash flickor i 15-årsåldern och slog sig ner sidanom oss. De hade promenerat 15 km från den närmsta byn för att komma och hämta vatten och undrade vad vi höll på med. Vi pratade en stund (så gott det gick med tanke på att de inte kunde engelska eller franska och att vår malagash sträckte sig till "hur mycket kostar en öl, jag vill ha ett paket kakor" etc) och vi förstod snabbt att dessa flickor inte ägde mer än kläderna de bar på kroppen. Trots detta tog de fram vars en bit sockerrör ur sina bylten och gav oss som en present och tack för att vi tog oss tid att prata med dem. Det var förmodligen det enda som de ägde som inte var kläder. Resten av innehållet i byltet var saker de köpt till sin familj och släktingar på marknaden.

Den här typen av händelser var vanliga. Ibland undrar jag om det finns ett samband som säger att människor är mer givmilda ju mindre ägodelar de har. Denna insikten i sig, samt många andra, gjorde att det var en större kulturchock att komma hem än att komma till Madagaskar. Exempel: finns det verkligen fog för att Svensson måste kunna välja mellan 10 olika sorters yoghurt i affären? Kan man inte vara nöjd med att det faktiskt går att köpa yoghurt och att den dessutom är kall? Det som fascinerar mig ännu mer är det skapade behovet av bland annat teknikprylar. Jag är imponerad över att teknikindustrin lyckas lura människor att tro att man promt behöver köpa den nyaste modellen av mobiltelefon för att man kan pappa, wappa och zappa på den, medan den förra modellen (som fortfarande fungerar utmärkt och bara har en repa på glaset) endast har kamera, MMS och en slö intenetuppkoppling.

Ett skapat behov är sin sak, baksidan av detta är att det går omkring en massa människor i vårt land och är olyckliga eller deppiga över att de inte har råd att köpa ny mobil eller suckar över att de inte har råd att åka på en lyxigare semester eller att de just nu inte har råd att köpa en nyare bil. Hur kan ett land som är så rikt, välutbildat och har så hög levnadsstandard innehålla så många olyckliga/deppiga människor med "jag-pallar-inte/fan-vad-jobbigt" typ av mentalitet? Borde inte väldens bästa och lyxigaste land innehålla glada, jordnära, kloka och trygga människor? Eller glömde vi något på vägen till vår rikedom?

Cirkus i stan

Nu har vi varit pa sodra delen av Madagaskar i tva dagar. Vi har taltat pa en liten bit utanfoa den stora staden Fort Dauphin. Det ar faktiskt den storsta staden pa sodra delen av on, men det finns bara ett postkontor, ett internetcafe och en bank. Daremot finns det valdigt manga manniskor och det ar alltid marknad. Vissa saljer lite maniok eller nagra bitar sockerror, medan andra har det mycket battre stallt och saljer klader. Affarer verkar helt overskattat, sa vill man ha nagot, medicin eller vad det nu kan vara, sa gar man till marknaden och koper nagot som man tror ar i narheten av det man behover. Skulle man tex behova myggmedel kan man lika garna kopa ett parasoll. Det ar inte sa noga...

Vi blev rejalt uttittade var vi an gick. Manga barn hade aldrig sett en vit manniska, och alla ville att vi skulle ta foto av dem. Nar vi visade hur fotot blev pa kameradisplayn blev de helt utom sig av lycka. Vi var helt enkelt sa exotiska att alla stannade upp med vad de gjorde och kom for att titta pa vad for konstiga djur som kom med cirkusvagnen...

Igar var vi i ett naturreservat och sag 4 arter av lemurer. Himla sota!!! Hade uppkopplingen varit lite battre sa hade jag laddat upp nagra bilder. Pa campingen har jag sett tre arter av grodor, tre arter av bonsyrsor; tre arter av kamelonter och 2 arter av gecko. Det verkar lovande for nasta etapp av trippen. Idag har vi varit i stan och vaxlat lite pengar; emailat; kopt vykort etc. Ganska enkla saker kan tyckas; men det tar ca tre timmar att ta ut pengar; ca en timme att kopa frimarken etc. Vi kommer vara helt slut nar vi kommer hem. Det tar dessutom en timme att ga tillbaks fran stan till campingen. Imorgon aker vi till bushen. Dar blir det ris med mjolkkoncentrat till frukost, ris med papaya till lunch och ris med bonor till kvallsmat i tre veckor. Jag firade sista dagen i civilisationen, eller vad man ska kalla det, med att ata zebuhamburgare till lunch idag.

Ingen hqr fatt malaria an och det ar bara en person som blivit magsjuk an sa lange, sa allt verkar riktigt positivt. Tyvarr ar oddsen att minst en person i gruppen far malaria. Vi motte ett gang britter igar som varit i bushen i tva manader for att studera kamelonter och var helt overlyckliga over campingens kallvattendusch och frukost bestaende av kaffe, en baguette med smor och mjolkkoncentrat. Saga vad man vill, men vildmarkskanslan ar det inget fel pa! Ikvall ska jag ut och nattspotta, dvs leta efter nattaktiva djur. Har jag tur far jag se nagra nya arter av kamelonter och kanske en eller annan orm. Jag vet att de finns har, for jag har redan sett flera som var overkorda.

Nu kan jag inte emaila pa tre veckor, men ar tillbaks igen 14 Augusti och redor att lasa email igen. Vi ses i bushen!